Nigdy więcej - “Mir zaynen do!” “We are here!”

Den 27 januari är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer, och 2015 var det 70 år sedan Auschwitz befriades. Det högtidlighölls på plats genom en stor ceremoni där överlevande var huvudgäster. Den svenska delegationen leddes av Kronprinsessan Victoria, och därtill deltog talman Urban Ahlin, kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke samt två överlevande: Hédi Fried och Emerich Roth. Dessa två fantastiska människor är verkligen ett föredöme för oss alla. Att ha överlevt Förintelsen och ha modet och kraften att berätta om dess fasor, och nu återvända till platsen där deras familjer och drömmar togs ifrån dem, är ofattbart starkt. Att få träffa dem var ett sant privilegium och är något som jag kommer att bära med mig.

Auschwitz var ett nazityskt koncentrations- och förintelseläger på territorium som då var ockuperat av Nazi-Tyskland och fanns under åren 1940-1945. Dess första fångar var polacker. Bland de initialt inspärrade fanns även en liten grupp judar och några tyskar. Från 1942 var den stora majoriteten av dem som skickades till Auschwitz judar, som också var den största gruppen av offer. Andra stora grupper av intagna och offer var polacker, romer och sovjetiska krigsfångar. Under hela sin existens byggdes lägret systematiskt ut, och bestod slutligen av flera läger: huvudlägret Auschwitz (från 1943 Auschwitz I), Birkenau (Auschwitz II) och Monowitz (Auschwitz III) med dussintals underläger. Auschwitz-Birkenau var det största av de nazityska koncentrations- och förintelselägren.

Totalt deporterades omkring 1,3 miljoner människor till Auschwitz-Birkenau, varav 1,1 miljoner var judar. Omkring en miljon av judarna mördades i lägret, liksom över 125 000 andra fångar så som romer, sovjetiska krigsfångar och polacker.

I augusti 1944 närmade sig Röda Armén Auschwitz. Den tyska ledningen började avveckla verksamheten vid lägren och evakuera dem. Av de kvarvarande fångarna tvingades 65 000 ut på dödsmarscher till närliggande koncentrationsläger i Tyskland, under vilka tiotusentals dog på vägen. De som ansågs vara för svaga och sjuka för att evakueras lämnades kvar i lägren. Massmorden av judar i lägrets gaskamrar upphörde i november år 1944. Därefter förstördes lägrens gaskamrar och krematorier, i ett försök till att avlägsna alla bevis på massmorden. All aska efter de kremerade liken undanröjdes och listor över judar som deporterats till Auschwitz eldades upp. Röda armén nådde Auschwitz portar den 27 januari 1945. Kvar i lägren fann de då cirka 7 500 fångar.

Under ledning av den svenska greven Folke Bernadotte genomfördes en insats i krigets slutskede för att rädda fångar från koncentrationslägren och transportera dem till det neutrala Sverige. Räddningsinsatsen är känd under namnet ”Vita Bussarna” eftersom bussarna som användes målades vita för att undvika förväxling med militärfordon. Insatsen var ursprungligen avsedd att rädda skandinaviska medborgare, men utvidgades till att omfatta även andra länders medborgare. Totalt fördes 15 345 fångar från lägren genom Vita bussarna. Av dessa var omkring hälften skandinaviska medborgare.

Före utbrottet av andra världskriget levde mer än 3,3 miljoner judar i Polen, den största judiska befolkningen i Europa och näst största judiska samfundet i världen. Polen, under flera århundraden ett relativt tolerant land, tjänade som centrum för judisk kultur och en skiftande population av judar från hela Europa sökte skydd där, och bidrog till ett brett utbud av religiösa och kulturella grupper. Bara omkring 10 procent av Polens judar överlevde kriget. Det finns trots allt en liten men levande judisk tradition i dagens Polen.

“Mir zaynen do!” “We are here!”
Polens rika judiska historia börjar bli känd för omvärlden, och i Polen finns idag en mer öppen diskussion om det som hände under andra världskriget. Polen månar om att bli kvitt den kvarvarande bilden som medlöpare under Förintelsen. Inte minst ses öppnandet av Polin - museet för de polska judarnas historia som en viktig milstolpe i att återinrätta judiskt liv i Polen, och är en symbol för hoppet. Museet är inte ett museum över Förintelsen i första hand, utan ett museum över judiskt liv genom årtusendet. Detta liv slutar inte i Förintelsen utan fortgår.  

 
 

Death Gate i Auschwitz II - Birkenau, där ceremonin hölls

Ljussättningsceremonin