Gorskiego: Turystyka w Zakopanem i polskich górach

Från Jönköping, Prag och Warszawa begav vi oss, och sammanstrålade i Kraków. Maria, Bianca och jag möttes upp för en långhelg med vandring i de polska Tatrabergen i söder. Vi utgick från Zakopane, som ligger precis vid gränsen söderut till Slovakien. Zakopane ska också vara Polens högst belägna stad på dryga 800 meter över havet.

Vädret var kanske inte riktigt på vår sida. Det var några solstrålar första dagen, men sedan regn, regn och lite mer regn. Men vilken tur att vi sprang på de generöst skurna röda regnkapporna i Zakopane första dagen! Efter att ha inhandlat varsitt exemplar i tveksam passform var vi redo att möta regnet.

När vi kommit fram till vårt boende strax utanför Zakopane mjukstartade vi med att promenera in till stan. Vi gick längs med huvudgatan Krupówki och tog bergbanan upp till Gubałówka. Här väntade vacker utsikt över Zakopane och de dramatiska Karpaterna.

Efter en god natts sömn var vi peppade och förberedda med de röda skynkena att ta oss an första hela vandringsdagen. Vår premiärtur fick gå till Morskie Oko, som är en väldigt vacker, smaragdfärgad fjällsjö på 1 400 meters höjd. När vi kom fram visade det sig dock att sjön fortfarande var frusen. Genomfrusen. Så några spektakulära smaragdgröna eller turkosa nyanser fick vi inte se, men det var fint ändå. Det var snarare ett vinterlandskap som väntade, vilket i och för sig inte är så konstigt eftersom våren i år var sen även i Polen.

Nästa dag försökte vi gå en led genom skogen i närheten av där vi bodde. Med pigga steg satte vi av mot ingången till nationalparken och betalade inträdesavgiften på ett par zloty. Vi ignorerade varningen från mannen i entrén till parken, som menade att det hade regnat så mycket så att lederna var mycket besvärliga. Vi har bra skor, tänkte vi, och hur svårt ka det vara? Några kilometer senare insåg vi att mannen ändå hade en poäng. "Leden" var i princip oframkomlig eftersom det nyligen hade avverkats i området och tunga skogsröjningsmaskiner hade kört på leden. Det som var kvar var en geggig lervälling. Efter ytterligare ett par kilometer i tilltagande regn gav vi upp och vände tillbaka.

Vi samlade nytt mod i en goralrestaurang (en typisk bergsrestaurang med träinredning och stabil, polsk bergsmat) och torkade upp medan vi åt. I närheten fanns en turistbyrå som fick tipsa om lämpliga turer. En vandringstur som många rekommenderar är en dal som är full av krokusar när det är säsong. Just när vi var där var det faktiskt säsong, så vi vandrade dit. Efter en hel del stigning, och hel del regn, nådde vi fram till de omtalade krokusfälten. Masakra. Krokusarna var helt sönderregnade och låg trötta på marken. Utflykten var dock trevlig ändå och visst kunde vi ana hur vackert det är när krokusarna står i full blom och det inte regnar....

Vi hade också planerat att åka kabinbanan upp till Kasprowy Wierch, på nära 2 000 meters höjd och på gränsen mellan Polen och Slovakien, och vandra ner. Regnet och dimman gjorde det dessvärre omöjligt, så det står kvar på att göra-listan (när jag och Philip var i Zakopane i mars förra året stormade det för mycket och linbanan var stängd - siktar nu på tredje gången gillt alltså).

Efter all frisk luft ökade aptiten och det polska köket kom till verklig rättvisa. Bigos (jägargryta med mycket kål), oszczypek (rökt ost gjord på fårmjölk), pstrąg (öring) och kluski śląskie (potatisdumplings) slank ner tillsammans med en och annan lokal öl. Allt som allt en härlig tur, med vackra vyer, god mat och fint sällskap!